myyhedman

Nathalie och Moa sover sedan länge. Själv ligger jag i soffan med en cover på utan dina andetag i högtalarna, sneglar lite smått mot våra värsta år som går på tv;n. Har gett plugget några försök nu, men lik förbannat slutar de likadant varenda gång. Blir kaos i huvudet eftersom jag inte kan fokusera på enbart en sak. Lyssnade på What about love med Lemar och reagerade på att jag fullkomligt gett upp NK:n och istället börjat kladda på pappret. Satt alltså och ritade, utan att ens märka det. Sedan satt jag bara och kollade på mitt kladd som en zombie innan jag pallrade mig till soffan. Men såhär på kvällskvisten (vettefan om jag ska kalla det kvällskvist när klockan snart slår 3) vandrar tankarna iväg och ångesten kryper fram.

Jag är rädd för att vakna upp om några år, misslyckad utan hopp och inte kunna komma ihåg hur bra saker en gång känts. Jag är rädd för att vakna upp utan att minnas värmen av musiken och utan att känna närheten till de vänner jag har idag. Jag är rädd för att vara otillräcklig. Jag är rädd för att inte känna och jag är rädd för att vara tom. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte ha någon som tar emot mig ifall jag skulle falla.
Jag får redan ångest över alla begräsningar och känslan av att jag står och stampar på samma punkt år efter år.


Detta inlägg raderas mest troligtvis imorgon, var bara tvungen skriva av mig. Lär inte bli någon sömn inatt, sen 2000 m dirr på morgonen? Fy. Taggar iallafall imorgonkväll, då jag får dricka mina öl. Men nu åker vinterjackan & mjukis på, och jag beger mig ut på en nattspromenad med endast musiken i öronen och mina egna andetag som sällskap. Enligt mig, är det den bästa medicinen.